Prio nummer ett: Jag.
Jag har alltid velat vara andra till lags. Jag har alltid satt mig själv i andra hand. Det är läskigt, när jag nu vill börja prioritera mig själv först. Jag har inte insett att jag är den viktigaste personen i mitt liv, förrän nu. Det är lite läskigt vad elak man kan vara mot sig själv. Saker som jag intalat mig själv, som jag aldrig skulle yttra till en annan människa. Men det är inget man reflekterar över, eftersom man inte tror att man kan göra sig själv ledsen.
Det som är svårt är att jag inte vet hur jag ska ta hand om mig själv på bästa sätt. Jag vet inte vad jag behöver för att må bra. Jag har börjat gå hos skolkuratorn, och det är väl bra, eftersom allt fokus då hamnar på mig.
Det känns som mycket av mina tidiga minnen från livet har börjat komma tillbaka till mig nu. Jag har förträngt att jag var mobbad och ganska ensam. Det är väl inget man gärna minns, kanske. Jag har alltid velat förlåta alla som gjort mig illa, trots att de aldrig ens har bett om förlåtelse. Det handlar väl om att jag vill se det goda i människor, och inte vill tro att någon skulle vara elak mot mig med flit.
Jag får ibland höra "Men känns det inte bra nu då, när du har kommit så långt i ditt liv, och de sitter fortfarande där outbildade, och säkert missnöjda med sina liv".. Men jag vet inte. Jag vill inte önska någon olycka. Samtidigt som jag aldrig kan se min egen lycka. Jag ser inte att jag "är något", utan ser mig fortfarande som på resande fot. Jag vet inte vem jag är, eller vem jag kommer bli.
Jag är rädd för att bli bitter. Bitter på mig, på andra, och på livet. Det är allt jag inte vill bli. Jag vill vara levnadsglad och se det ljusa i allt. Men ibland är det så jävla svårt, och särskilt när man sett så mycket mörker.
Mina minnen jagar mig. Jag tror de har jagat ifatt mig nu.
Jag har mer vänner nu än jag någonsin haft tidigare.
Och ändå känner jag mig ensammare än någonsin.
Det är lustigt det där. Jag kan aldrig komma över tanken på att folk umgås med mig bara för att vara snälla, inte för att de faktiskt vill.
Men någonstans måste jag börja, och jag ska börja med att bli min egen bästa vän.
Det som är svårt är att jag inte vet hur jag ska ta hand om mig själv på bästa sätt. Jag vet inte vad jag behöver för att må bra. Jag har börjat gå hos skolkuratorn, och det är väl bra, eftersom allt fokus då hamnar på mig.
Det känns som mycket av mina tidiga minnen från livet har börjat komma tillbaka till mig nu. Jag har förträngt att jag var mobbad och ganska ensam. Det är väl inget man gärna minns, kanske. Jag har alltid velat förlåta alla som gjort mig illa, trots att de aldrig ens har bett om förlåtelse. Det handlar väl om att jag vill se det goda i människor, och inte vill tro att någon skulle vara elak mot mig med flit.
Jag får ibland höra "Men känns det inte bra nu då, när du har kommit så långt i ditt liv, och de sitter fortfarande där outbildade, och säkert missnöjda med sina liv".. Men jag vet inte. Jag vill inte önska någon olycka. Samtidigt som jag aldrig kan se min egen lycka. Jag ser inte att jag "är något", utan ser mig fortfarande som på resande fot. Jag vet inte vem jag är, eller vem jag kommer bli.
Jag är rädd för att bli bitter. Bitter på mig, på andra, och på livet. Det är allt jag inte vill bli. Jag vill vara levnadsglad och se det ljusa i allt. Men ibland är det så jävla svårt, och särskilt när man sett så mycket mörker.
Mina minnen jagar mig. Jag tror de har jagat ifatt mig nu.
Jag har mer vänner nu än jag någonsin haft tidigare.
Och ändå känner jag mig ensammare än någonsin.
Det är lustigt det där. Jag kan aldrig komma över tanken på att folk umgås med mig bara för att vara snälla, inte för att de faktiskt vill.
Men någonstans måste jag börja, och jag ska börja med att bli min egen bästa vän.
Kommentarer
böna
"jag ska börja med att bli min egen bästa vän."
xakt =)
Ellifjant
Känner igen mig i mycket av det du skriver, kloka tankar. Försöker också hitta mig själv. Jag hoppas vi båda lyckas. Kram!
Trackback
