fidelity

Varje dag får jag det kastat i ansiktet på ett eller annat sätt. Utan att jag ens ber om det. Det är de där bilderna, texterna, videosarna som talar om för mig hur jag bör se ut, och hur jag bör bete mig. Härom dagen var jag inne på Åhlens och såg en hudvårdsserie som hette något i stil med "Fat girl". Jag frågade expediten vad de ville förmedla med att döpa märket till "Fat girl". Hon svarade då simpelt att det bara är för att det är provokativt. Inget annat. Eller ja, produkten var till för att stimulera något i huden som gjorde att man fick mindre celluliter. Eller något sådant. Det spelar egentligen ingen roll. För jag kan aldrig, oavsett orsak, förstå varför man skulle vilja sälja något som går ut på att klanka ner på kvinnokroppen. Jag läser i alla fall in det som "Du är fet. Smörj in dig med den här krämen så blir du smal."

Idag läste jag en skvallertidning på jobbet. I den stod det att en känd Victorias Secret modell "stressbantade" ner sig efter sin graviditet, och att hon till följd av detta hade fått celluliter på benet. Alltså. Vad har jag för intresse i att gotta mig i andra människor på det viset? News flash, typ alla tjejer har celluliter. Det är något som kallas MÄNSKLIGT.

Det snackas ständigt om vad vi ska göra för att inte "gå upp de extra sommarkilona" (Lästes senast idag i Aftonbladet), eller hur vi ska göra för att attrahera män på olika vis. Jag är så jävla trött på objektifieringen av kvinnokroppen. Vi är så mycket mer än kroppar. Alla är byggda på olika vis, FÖR ATT DET SKA VARA SÅ. Det är inget fel att vara smal, men det är inte heller fel att vara rund! Vi tjejer måste sluta ge varandra komplimanger som "Vad smal du har blivit :)" - För vad är det som säger att det är något positivt? Jo, för att vi har gjort det till det.

Jag nojar nästan dagligen över skavanker på min kropp, och jag vet att nästan alla tjejer gör det. Jag är less på det. Så jävla less. Jag vill bli sedd som något annat än en kropp. Jag har ett intellekt. Jag är rolig.

Kan vi lägga av med den här jävla utseendehysterin nu? Det räcker.
Jag vet i alla fall att jag vill kunna gå utanför dörren utan att känna mig så ful så klockorna stannar.
Jag tänker försöka tänka på detta från och med nu. Jag är jag, och jag duger som jag är. Det gör ni också.

Idag tänkte jag skriva om min största kärlek, nämligen herr Winnerbäck.
Mina vänner har nog ledsnat lite smått på att jag ständigt tjatar om denna man, men det kan inte hjälpas, för han förgyller verkligen alla mina dagar. Oavsett om de är grå eller ej.
När jag var 14 år hade mamma köpt en av Winnerbäcks CDs. Hon satte på den, och för första gången hörde jag "Hum hum från Humlegården". Jag minns att jag redan då tyckte det var något speciellt med honom, och hans musik något som jag inte hört förut. 2007 fick jag min första CD med Winnerbäck, nämligen Daugava. Det var där någonstans som jag blev helt fast.
Jag har bilder på min Bilddagbok som jag har kommenterat bland annat med "Ännu en kväll som du har räddat", eller "Vad skulle jag göra utan dig?", refererat just till Lasse. Och det är något jag fortfarande känner. De dagarna jag känner mig nere, så kan jag sätta på en låt med Lasse och känna hur lugnet sköljer över mig. Det må låta konstigt, men det är fullkomligt sant.
Lasse har allt det där som jag beundrar. Konsten att kunna uttrycka sig i ord. När jag försöker formulera det som flyter runt i huvudet så får jag det aldrig att låta lika klockrent som han får. Han är den där ödmjuka, tystlåtna och lite osäkra killen som jag ser upp till något fruktansvärt. Jag vet inte hur han gör det, men alla ord han yttrar passar alltid så bra in på just det jag känner.
Många av mina vänner menar att det inte finns något särskilt som gör Lasse speciell. Att han kan liknas vid många andra trubadurer, och att han bara är en konstig poet med ledsna texter. Jag håller inte alls med. Nog för att jag kanske är lite partisk, men jag vet ingen som kan formulera sig lika bra som Lasse.
Jag beundrar hur jordnära Lasse är. Han har också dåliga dagar, och han får mig även att känna att det är helt okej att inte alltid vara på topp. Jag kommer även på mig själv med att ofta sitta och storle när jag lyssnar på denna underbara man.
Ja, listan kan göras lång över vad jag beundrar med honom.


Tack, Lars Winnerbäck för allt du gett mig. Jag är dig för evigt tacksam.

Har hittat  en del godingar från Weekday jag vill ha. De har så mycket snygga saker på hemsidan. Jag blir typ kär. Ska springa till Götgatan så fort jag kommer hem till Stockholm.

Inspirerande tjej från Stockholm streetstyle. Jag älskar pjucksen.

Igår var det tentaplugg för hela slanten. Maja kom hit vid 10, och lite senare kom även Ellinor hit. Vi hade det mycket mysigt på mitt vardagsrumsgolv. (Och varför vi valde att sätta oss där vet jag inte). Efter vi hade pluggat klart åkte vi ner på stan, åt middag på Grappa och såg sen Kvarteret Skatan på bio. Den var inte alls så kul som jag hade trott den skulle vara. Det var rätt många dåliga skämt som var för torra.. ^^ Men men! Det roligaste (iaf enl. Ellinor) var nog när jag spillde ut typ halva min godispåse på golvet. Haha! Nåväl, det är sånt som händer. (I alla fall om man heter Maria och är lite halvklantig)

Idag ska jag finslipa min tenta, sen ska jag till skolan och lämna in den. I eftermiddag blir det träning, ska bli superskoj!

Plyggmys

Idag vaknade jag med ett leende på läpparna, och kände att det skulle bli en bra dag. Jag började ganska sent i skolan idag, så jag hade tid att fixa mig i lugn och ro. Jag hatar verkligen att stressa på morgonen, det känns som hela dagen blir förstörd då. Nåväl, seminariet gick bra, så det känns som jag har bra koll på det som ska skrivas i tentan nu. På lunchen gick jag och Maja och åt sushi, sen gick vi runt i lite affärer. Jag köpte ett par superfina skor från Bianco, som jag egentligen inte har råd med, men som jag unnade mig själv. Efter lite effektivt (typ) tentaskrivande gick jag sedan på eftermiddagen på ett träningspass. Det var någon vikarie idag, så jag var lite skeptisk, men hennes pass var superkul!

När jag kom hem var jag helt slut, och kastade i mig lite mat, men nu är jag (typ) fit for fight igen! Ikväll kommer mina favoritprogram på tv, nämligen Plus och Debatt. Ja jag vet, det är kanske inte det vanligaste för en 21-åring, men jag har aldrig sett mig själv som särskilt vanlig heller.. ^^

My new, lovely shoes.

Är helt slut trots att jag inte gjort särskilt mkt idag. Sov inte så bra förra natten, och vaknade tidigt av att de blåste bort grus (tror jag..) på innegården imorse. Dum som jag var hade jag dessutom ett fönster öppet. Nåväl, jag kom ju upp tidigt i alla fall. På eftermiddagen var jag och tränade med Jessica och Olivia, annars har jag bara pluggat. Gjorde förövrigt en uuunderbar middag åt mig själv idag - potatis och purjolökssoppa. Det låter inte som något särskilt, men den vart verkligen jättegod! Har blivit lite av en soppjunkie.

Imorgon har vi seminarie i skolan, sen ska jag bara sitta och skriva på tentan som ska in på måndag. Än så länge känner jag inte någon stress, men det är ju inte direkt någon mastig tenta heller. På eftermiddagen ska jag gå på mitt favorit gympapass, det ska bli skoj!

Nu ska jag försöka sova. Tjing!

"Råkade" beställa en snygg top från Junkyard nyss. Jag är mer än nöjd, särskilt eftersom den var på REA.
Nu ska jag dricka mitt kvällsrote, och sen försöka få lite skönhetssömn. Imorgon blir det träning och plugg!

 

Ps. Ommöbleringen blev väldigt bra! Jag har dock märkt att benen på min säng sitter lite löst, får skruva åt dem imorgon så att jag inte plöstligt vaknar en natt liggandes på golvet.. Skulle inte vara så kul kanske. Heh.

Även idag mår jag bra. Det är ovant, men välkommet och välbehövligt.
Hade ett jättegivande samtal med kuratorn idag, och det var väldigt skönt att vi lyckades konkretisera mina problem. Det är jobbigt att gå och tänka att man mår dåligt, men inte riktigt veta varför. Det känns som vi lyckas lista ut det mer och mer med varje samtal. Jag fick även en hemuppgift som jag tänkte göra nu i veckan, tror det är väldigt nyttigt att ständigt "arbeta" med sina problem.
Efter samtalet gick jag på en föreläsning, som jag kom mitt in i, så det var lite dumt. Men det var ju ändå värt att jag gick dit. På eftermiddagen hade jag tänkt gå och träna, men jag kom på att jag inte hade någon mat hemma (typ), så jag frågade Maja om hon behövde handla mat, så vi kunde låna hennes mammas bil. Och det behövde hon, så nu har jag mat i min kyl igen! Köpte massor med frukt och grönt. Supermums!

Nu tänkte jag möblera om i mitt vardagsrum/sovrum. Vill ha sängen vid fönstret, tror det kan bli mysigt. Kan lägga upp bilder sen på hur det blev, om det blev bra.

First aid kit. Stor inspirationskälla just nu.

Idag mår jag bra. Det händer inte allt för ofta.
Jag har insett att jag måste göra något, exakt vad kan jag dock inte svara på. Men jag vet att jag kommer nå mina mål, och att jag en dag kommer sitta där och vara tillfreds. Bara tanken på det gör mig glad.
Idag när jag gick runt i Stockholm i det härliga vädret infann sig ett litet lyckorus i min kropp. Jag älskar verkligen Stockholm. Folk får säga vad de vill, men Stockholm är verkligen möjligheternas stad. Det är därför jag inte är allt för nöjd med att bo skruttstaden Eskilstuna, även om den har sin charm med. Men om knappa två år, då flyttar jag hem igen!
Den här veckan händer faktiskt en del saker. Ska plugga som aldrig förr, imorgon ska jag gå till kuratorn, och sen ska jag försöka träna mycket. Om det är något som gör en lycklig så är det träning. Faktiskt.

Snälla gode Gud, låt mig ha den här mysiga känslan kvar ett tag i kroppen. Jag är svältfödd på glädje, så jag behöver verkligen det här!

Jag har alltid velat vara andra till lags. Jag har alltid satt mig själv i andra hand. Det är läskigt, när jag nu vill börja prioritera mig själv först. Jag har inte insett att jag är den viktigaste personen i mitt liv, förrän nu. Det är lite läskigt vad elak man kan vara mot sig själv. Saker som jag intalat mig själv, som jag aldrig skulle yttra till en annan människa. Men det är inget man reflekterar över, eftersom man inte tror att man kan göra sig själv ledsen.
Det som är svårt är att jag inte vet hur jag ska ta hand om mig själv på bästa sätt. Jag vet inte vad jag behöver för att må bra. Jag har börjat gå hos skolkuratorn, och det är väl bra, eftersom allt fokus då hamnar på mig.

Det känns som mycket av mina tidiga minnen från livet har börjat komma tillbaka till mig nu. Jag har förträngt att jag var mobbad och ganska ensam. Det är väl inget man gärna minns, kanske. Jag har alltid velat förlåta alla som gjort mig illa, trots att de aldrig ens har bett om förlåtelse. Det handlar väl om att jag vill se det goda i människor, och inte vill tro att någon skulle vara elak mot mig med flit.

Jag får ibland höra "Men känns det inte bra nu då, när du har kommit så långt i ditt liv, och de sitter fortfarande där outbildade, och säkert missnöjda med sina liv".. Men jag vet inte. Jag vill inte önska någon olycka. Samtidigt som jag aldrig kan se min egen lycka. Jag ser inte att jag "är något", utan ser mig fortfarande som på resande fot. Jag vet inte vem jag är, eller vem jag kommer bli.

Jag är rädd för att bli bitter. Bitter på mig, på andra, och på livet. Det är allt jag inte vill bli. Jag vill vara levnadsglad och se det ljusa i allt. Men ibland är det så jävla svårt, och särskilt när man sett så mycket mörker.

Mina minnen jagar mig. Jag tror de har jagat ifatt mig nu.
Jag har mer vänner nu än jag någonsin haft tidigare.
Och ändå känner jag mig ensammare än någonsin.
Det är lustigt det där. Jag kan aldrig komma över tanken på att folk umgås med mig bara för att vara snälla, inte för att de faktiskt vill.

Men någonstans måste jag börja, och jag ska börja med att bli min egen bästa vän.

Jag känner att jag, för sista gången, ska föra fram min talan gällande den nya, hypade LCHF-kosten. Eftersom jag, under cirka två år av mitt liv hade ätstörningar, så berör ämnen som dessa mig djupt. Jag vet hur det är att förbjuda sig själv att äta en viss typ av mat. Jag vet hur det är att ha ett osunt förhållande till mat. Jag vet hur det är att inte ens tillåta sig själv att ens dricka vatten, eftersom jag trodde att jag skulle gå upp i vikt av det.

Jag har, faktiskt, reviderat min åsikt angående LCHF. Först tänkte jag som alla andra "Att äta så mycket kött och sås kan ju knappast vara bra för hälsan?!", och jag vet nu att en LCHF:are inte BARA äter sås och blodiga biffar. Dock förhåller jag mig fortfarande skeptisk till alla typer av dieter. Visst, är man en vuxen, som vet att man inte kommer få ett underligt föhållande till mat bara för att man väljer att göra ett kostbyte, så visst, kör på. Det jag inte gillar är att jag vet att så många unga tjejer (främst) blir påverkade av detta. På ett negativt sätt. De inser inte att det är meningen att man ska göra denna kost till något permanent, som man alltid ska leva efter. De ser det som ännu en diet, en quickfix - som kan ha förödande konsekvenser.

Man blir ständigt matad med ideal om hur man "bör" se ut. Och i tonåren är man extra lättpåverkad. Jag har mig själv som ett typexempel där. Jag visste naturligtvis att det inte var hälsosamt för mig att leva på så lite som jag gjorde, och samtidigt träna 5-6 gånger i veckan. Men brydde jag mig? Nej. För unga tjejer utseendet det som ofta sätts i första hand. Tyvärr.

Jag kommer aldrig kunna ha ett helt normalt förhållande till mat. Jag kommer aldrig kunna ställa mig på vågen igen utan att få dåliga tankar i huvudet. Jag blir därför så upprörd när jag ser alla som hakar på den nya LCHF trenden. I dagens samhället ska allt gå så snabbt, men dessvärre fungerar det inte när det kommer till hälsa. Hälsa är något som ständigt måste underhållas och jobbas på (genom exempelvis tränande).

För mig är mat mer än bränsle, det är något som kan ge glädje. Ett gott äpple. En godisbit. En mustig gryta. Husmanskost. Det mesta, faktiskt! Mat är mer än bränsle, det kan även vara en upplevelse.

Jag kommer aldrig börja trixa med mat igen, utan jag kommer fortsätta hålla stenhårt på det jag tror på - tallriksmodellen. Jag förstår att det inte är något som funkar för alla, men det är något som funkar för mig.

När jag hör om något sorgligt som skett någon så kan jag bli ledsen för en stund och tänka "så bra jag har det". Jag vill inte hitta min egen lycka genom andras olycka. Jag vill hitta de felande pusselbitarna i mitt liv, så jag kan känna mig nöjd med det jag har. Vissa dagar kan jag känna mig starkare än sten, och känna att allt går åt det håll jag vill, medan jag andra dagar inte förstår vad mitt problem är. Och det är väl det som är mitt problem kanske. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att jag aldrig, fullt ut, får känna mig lycklig.
Det finns massor av saker som gör att jag får ett leende på läpparna. Men det finns inget som gör att jag ständigt får känna mig glad. Jag försöker se saker för vad de är, vara i nuet, och njuta av det. Men det är svårt, om man inte vet hur man njuter.
Det är väl kanske vår tids största problem. Ett I-landsproblem som många skulle välja att kalla det. Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Det är så bortskämt. Och jag skäms nästan för mig själv.
Råkade sova i fyra timmar i eftermiddag. Kunde väl inte sova så bra i natt. Men det som är konstigt är att jag är trött nu igen. Ska kura ner mig bland mina sju prydnadskuddar, och med Bruno. Imorgon är det skola, det ser jag ändå fram emot. Åker nog hem till mamma och pappa snart igen. Jag saknar dem, och Stockholm.

Hoppas jag kan sova nu. Skulle vara så typiskt om jag ska behöva ligga och vrida och vända på mig ännu en natt.

Jag kollade på säsongsprämiären av Debatt idag där Karin Zytomierska medverkade. Hon var där för att prata om fördelarna med att äta en LCHF kost. Jag har sen tidigare inte fått ett gott intryck av denna Katrin, och jag kan inte påstå att det intrycket reviderades efter detta program heller. Jag kan erkänna att jag inte har superkoll på LCHF kost, men man behöver inte vara kostrådsexpert för att förstå att kroppen behöver få i sig kolhyrater och frukt. Det ger bränsle åt kropp och framförallt hjärna. Det finns så mycket viktiga vitaminer som finns i frukt som vi inte kan få genom något annat. För att inte tala om miljöaspekten av det hela. Hur sunt skulle det vara för miljön om vi alla skulle moffa i oss så sådär mycket kött som en LCHF kost kräver?

Igår, när jag inte kunde sova, så låg jag och grubblade. Jag tänkte på hur jag vill att min framtida kille ska vara. Och okej, det kan tyckas låta lite.. Överdrivet. Och jag blev nästan lite arg på mig när jag märkte att jag hade så höga krav. Men vadfan. Varför, varför, varför måste jag "settle for less"? Jag vill för en gångs skull ha lite perfektion.