fidelity

Jag har alltid velat vara andra till lags. Jag har alltid satt mig själv i andra hand. Det är läskigt, när jag nu vill börja prioritera mig själv först. Jag har inte insett att jag är den viktigaste personen i mitt liv, förrän nu. Det är lite läskigt vad elak man kan vara mot sig själv. Saker som jag intalat mig själv, som jag aldrig skulle yttra till en annan människa. Men det är inget man reflekterar över, eftersom man inte tror att man kan göra sig själv ledsen.
Det som är svårt är att jag inte vet hur jag ska ta hand om mig själv på bästa sätt. Jag vet inte vad jag behöver för att må bra. Jag har börjat gå hos skolkuratorn, och det är väl bra, eftersom allt fokus då hamnar på mig.

Det känns som mycket av mina tidiga minnen från livet har börjat komma tillbaka till mig nu. Jag har förträngt att jag var mobbad och ganska ensam. Det är väl inget man gärna minns, kanske. Jag har alltid velat förlåta alla som gjort mig illa, trots att de aldrig ens har bett om förlåtelse. Det handlar väl om att jag vill se det goda i människor, och inte vill tro att någon skulle vara elak mot mig med flit.

Jag får ibland höra "Men känns det inte bra nu då, när du har kommit så långt i ditt liv, och de sitter fortfarande där outbildade, och säkert missnöjda med sina liv".. Men jag vet inte. Jag vill inte önska någon olycka. Samtidigt som jag aldrig kan se min egen lycka. Jag ser inte att jag "är något", utan ser mig fortfarande som på resande fot. Jag vet inte vem jag är, eller vem jag kommer bli.

Jag är rädd för att bli bitter. Bitter på mig, på andra, och på livet. Det är allt jag inte vill bli. Jag vill vara levnadsglad och se det ljusa i allt. Men ibland är det så jävla svårt, och särskilt när man sett så mycket mörker.

Mina minnen jagar mig. Jag tror de har jagat ifatt mig nu.
Jag har mer vänner nu än jag någonsin haft tidigare.
Och ändå känner jag mig ensammare än någonsin.
Det är lustigt det där. Jag kan aldrig komma över tanken på att folk umgås med mig bara för att vara snälla, inte för att de faktiskt vill.

Men någonstans måste jag börja, och jag ska börja med att bli min egen bästa vän.

Jag känner att jag, för sista gången, ska föra fram min talan gällande den nya, hypade LCHF-kosten. Eftersom jag, under cirka två år av mitt liv hade ätstörningar, så berör ämnen som dessa mig djupt. Jag vet hur det är att förbjuda sig själv att äta en viss typ av mat. Jag vet hur det är att ha ett osunt förhållande till mat. Jag vet hur det är att inte ens tillåta sig själv att ens dricka vatten, eftersom jag trodde att jag skulle gå upp i vikt av det.

Jag har, faktiskt, reviderat min åsikt angående LCHF. Först tänkte jag som alla andra "Att äta så mycket kött och sås kan ju knappast vara bra för hälsan?!", och jag vet nu att en LCHF:are inte BARA äter sås och blodiga biffar. Dock förhåller jag mig fortfarande skeptisk till alla typer av dieter. Visst, är man en vuxen, som vet att man inte kommer få ett underligt föhållande till mat bara för att man väljer att göra ett kostbyte, så visst, kör på. Det jag inte gillar är att jag vet att så många unga tjejer (främst) blir påverkade av detta. På ett negativt sätt. De inser inte att det är meningen att man ska göra denna kost till något permanent, som man alltid ska leva efter. De ser det som ännu en diet, en quickfix - som kan ha förödande konsekvenser.

Man blir ständigt matad med ideal om hur man "bör" se ut. Och i tonåren är man extra lättpåverkad. Jag har mig själv som ett typexempel där. Jag visste naturligtvis att det inte var hälsosamt för mig att leva på så lite som jag gjorde, och samtidigt träna 5-6 gånger i veckan. Men brydde jag mig? Nej. För unga tjejer utseendet det som ofta sätts i första hand. Tyvärr.

Jag kommer aldrig kunna ha ett helt normalt förhållande till mat. Jag kommer aldrig kunna ställa mig på vågen igen utan att få dåliga tankar i huvudet. Jag blir därför så upprörd när jag ser alla som hakar på den nya LCHF trenden. I dagens samhället ska allt gå så snabbt, men dessvärre fungerar det inte när det kommer till hälsa. Hälsa är något som ständigt måste underhållas och jobbas på (genom exempelvis tränande).

För mig är mat mer än bränsle, det är något som kan ge glädje. Ett gott äpple. En godisbit. En mustig gryta. Husmanskost. Det mesta, faktiskt! Mat är mer än bränsle, det kan även vara en upplevelse.

Jag kommer aldrig börja trixa med mat igen, utan jag kommer fortsätta hålla stenhårt på det jag tror på - tallriksmodellen. Jag förstår att det inte är något som funkar för alla, men det är något som funkar för mig.

När jag hör om något sorgligt som skett någon så kan jag bli ledsen för en stund och tänka "så bra jag har det". Jag vill inte hitta min egen lycka genom andras olycka. Jag vill hitta de felande pusselbitarna i mitt liv, så jag kan känna mig nöjd med det jag har. Vissa dagar kan jag känna mig starkare än sten, och känna att allt går åt det håll jag vill, medan jag andra dagar inte förstår vad mitt problem är. Och det är väl det som är mitt problem kanske. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att jag aldrig, fullt ut, får känna mig lycklig.
Det finns massor av saker som gör att jag får ett leende på läpparna. Men det finns inget som gör att jag ständigt får känna mig glad. Jag försöker se saker för vad de är, vara i nuet, och njuta av det. Men det är svårt, om man inte vet hur man njuter.
Det är väl kanske vår tids största problem. Ett I-landsproblem som många skulle välja att kalla det. Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Det är så bortskämt. Och jag skäms nästan för mig själv.
Råkade sova i fyra timmar i eftermiddag. Kunde väl inte sova så bra i natt. Men det som är konstigt är att jag är trött nu igen. Ska kura ner mig bland mina sju prydnadskuddar, och med Bruno. Imorgon är det skola, det ser jag ändå fram emot. Åker nog hem till mamma och pappa snart igen. Jag saknar dem, och Stockholm.

Hoppas jag kan sova nu. Skulle vara så typiskt om jag ska behöva ligga och vrida och vända på mig ännu en natt.