fidelity

Det är rätt lustigt, det där. Egentligen vill jag inte spilla ut hela mitt inre för massor av random internetfolk, men samtidigt är det alltid bra att få ner tankar från huvudet ner i fingrarna.

Det är alltid samma tanke som slår mig när jag skapar en ny blogg. Den handlar om något så trivialt som frågan om livets mening. Egentligen har jag allt. Eller ja, kanske inte allt. Men det där basala. Det som borde göra att jag känner mig, tja, relativt tillfredställd i alla fall. Men jag är nog en sådan där jobbig typ. Som aldrig blir nöjd.

Jag sätter upp mål. Jag når mål. Och när de är uppfyllda, känner jag då tillfredställelse? Nej, aldrig. Och om så för bara en kort stund. Ibland försöker jag tänka på de som har det så mycket värre än mig. De som inte ens har ett tak över huvudet. Men vad hjälper det mig? Jag blir ändå inte nöjd, utan sitter här och ruttnar med mina befängda I-landsproblem. Det gör mig arg på mig själv. Och alla andra som inte inser det vackra med livet.

Jag erkänner, jag mår bättre nu än vad jag gjorde förr. Jag vågar ta för mig, jag vågar vara mig själv (i mångt och mycket), och jag är inte lika rädd för vad andra tycker om mig längre. Och det är ju alltid något. Nu ska jag bara jobba på det där som alltid tycks vara lika förbenat svårt. Det där med.. Tja ni vet.. Lyckan.

Jag undrar ofta; är det här allt? Det är det väl förmodligen inte. Men jag undrar när det där ska komma som får mig att känna fjärilar i hela magen. Lyckorus som känns ner i tårna. Kärlek, hopp, tro. Vars är ni?

Nej, fullt så här deppig är jag inte. Jag är nog bara extremt eftertänksam. Och jag blir rätt lätt rastlös. På gott och ont.

Nu ska jag i fortsättningen försöka upprätthålla det här med bloggningen. Vi får väl se hur det går.